Varför måste alla hästmänniskor världen över, klandra andra och nedvärdera varandra hela tiden. Kan man inte bara glädjas åt varandras framgångar och stötta varandra när det är svårt. Jag säger dock inte att alla är sådanna typer utan det finns undantag, t.ex de fina ''hästvänner'' jag umgås med.

Om det är så att någon säger att din häst är ful, att den inte kan något och alltid lyckas på något sätt finna saker att skratta åt det ni gör tillsammans..STÅ PÅ DIG, lyssna inte på dem. Jag minns själv, riktigt i början när jag hade fått hem Sandy och vi kämpade på med ridningen. Jag grät och grät varje dag, inte enbart för att jag kände mig misslyckad,utan även av ren rädsla. Folk började då plötsligt höra av sig, hästfolk såklart som kände ''att de vill hjälpa till'', detta såg jag självklart som en trygghet att ''wow nu får jag hjälp av ryttare som förstår sig, som kan hjälpa mig ur det här''. Plötsligt började rykten vandra runt hela Österbotten och jag fick höra att min häst var totalt galen, skulle egentligen behöva skjutas i huvudet. Eftersom hon var farlig. Personer jag hade berättat allt för hade missat hela poängen, de hörde förståss bara ''AGGRESSIV, GALEN, SPARKA, TOKIG'' mitt bland mina meningar. Som senare började vandra genom många munnar..

Folk trodde på riktigt att Sandy var aggressiv, att hon kastade av mig för att hon njöt av det. Hon sparkade mig för att hon hyste hat mot mig osv.. HON VAR RÄDD, inte var hon farlig för att hon själv ville det. Hon hade inget förtroende för människan helt enkelt. Jag får förklara detta hela tiden. Okända personer kunde komma fram till mig, och nästan skratta åt mig ''hur går det med den arga ponnyn?''. 

Jag märker även när jag läser andras hästbloggar, att varje dag är helt perfekt. Jag måste säga att det är mycket märkligt att andras hästar går som en klocka VARJE DAG. Jag tycker inte det är pinsamt på något sätt att dela med mig av mina och mina hästars motgångar, det är ju så man växer tillsammans. Och att personer talar skit om mig och mina hästar, bryr jag mig inte ett dugg i heller. Ska man komma någonstans i livet behöver man bli hatad för att bli älskad. Och det uppmanar jag andra hästtjejer också att göra, speciellt sådanna som är ''nya'' inom sporten, såna som lätta blir offer för häxorna som njuter av andras nedgångar. Alla är vi oerfarna i början med hästarna, vi blir bättre men ALDRIG BÄST. Ingen människa i hela världen är fullbordad med något, ingen.

Älska din häst, älska dig själv och älska det ni gör tillsammans. Hjälp andra och var med och peppa när det är jobbigt. Beröm varandra, även de små framsteg som sker.

   
//Madelene.