Varför måste alla hästmänniskor världen över, klandra andra och nedvärdera varandra hela tiden. Kan man inte bara glädjas åt varandras framgångar och stötta varandra när det är svårt. Jag säger dock inte att alla är sådanna typer utan det finns undantag, t.ex de fina ''hästvänner'' jag umgås med.

Om det är så att någon säger att din häst är ful, att den inte kan något och alltid lyckas på något sätt finna saker att skratta åt det ni gör tillsammans..STÅ PÅ DIG, lyssna inte på dem. Jag minns själv, riktigt i början när jag hade fått hem Sandy och vi kämpade på med ridningen. Jag grät och grät varje dag, inte enbart för att jag kände mig misslyckad,utan även av ren rädsla. Folk började då plötsligt höra av sig, hästfolk såklart som kände ''att de vill hjälpa till'', detta såg jag självklart som en trygghet att ''wow nu får jag hjälp av ryttare som förstår sig, som kan hjälpa mig ur det här''. Plötsligt började rykten vandra runt hela Österbotten och jag fick höra att min häst var totalt galen, skulle egentligen behöva skjutas i huvudet. Eftersom hon var farlig. Personer jag hade berättat allt för hade missat hela poängen, de hörde förståss bara ''AGGRESSIV, GALEN, SPARKA, TOKIG'' mitt bland mina meningar. Som senare började vandra genom många munnar..

Folk trodde på riktigt att Sandy var aggressiv, att hon kastade av mig för att hon njöt av det. Hon sparkade mig för att hon hyste hat mot mig osv.. HON VAR RÄDD, inte var hon farlig för att hon själv ville det. Hon hade inget förtroende för människan helt enkelt. Jag får förklara detta hela tiden. Okända personer kunde komma fram till mig, och nästan skratta åt mig ''hur går det med den arga ponnyn?''. 

Jag märker även när jag läser andras hästbloggar, att varje dag är helt perfekt. Jag måste säga att det är mycket märkligt att andras hästar går som en klocka VARJE DAG. Jag tycker inte det är pinsamt på något sätt att dela med mig av mina och mina hästars motgångar, det är ju så man växer tillsammans. Och att personer talar skit om mig och mina hästar, bryr jag mig inte ett dugg i heller. Ska man komma någonstans i livet behöver man bli hatad för att bli älskad. Och det uppmanar jag andra hästtjejer också att göra, speciellt sådanna som är ''nya'' inom sporten, såna som lätta blir offer för häxorna som njuter av andras nedgångar. Alla är vi oerfarna i början med hästarna, vi blir bättre men ALDRIG BÄST. Ingen människa i hela världen är fullbordad med något, ingen.

Älska din häst, älska dig själv och älska det ni gör tillsammans. Hjälp andra och var med och peppa när det är jobbigt. Beröm varandra, även de små framsteg som sker.

   
//Madelene.

Jag och Madde passade på att beställa hem lite "nödvändiga" saker från rean på Hööks :)

////Jenny & Madelene

Jag har hört om hästar som äter pizzor och hamburgare. Riktigt så vulgär är jag dock inte som hästägare att jag matar mina hästar med kött. Nej. Dock har jag märkt under åren att mitt glubska-matmonster Sandy gillar märkliga saker hon med. Det som hon är mest glubsk efter är kaffe, jepp kaffe. Står du och dricker kaffe med henne i närheten, slukar hon hela dig och din kaffemugg på en gång. Därför kokar jag ibland några koppar åt henne och serverar det i en hink. Det är vell inte så konstigt eller? haha!

Detta har hon bl.a stoppat i sig (vad jag vet om):
glass,pepparkakor, choklad, missä-x godis, smörgåsar med ost och smör, saft, kanelbullar, makaroner, marsvins godis, tårta, yougurt, mynthon pastiller, öl, riskakor med paprikakrydda.

Detta är det jag känner till , mat/dryck hon nappat ur fickan eller händerna under de år jag ägt henne. Man får ju hoppas att hon inte slukat några mer farliga saker, såsom leksaksbilar och liknande... Det går ju inte riktigt kontrollera ett matvrak som henne. 

Min älskade Sandy, du är en ponny med personlighet. Det går inte riktigt att beskriva min kärlek i ord. Det är en sak vi bara vet, du och jag.  
 
//Madelene.

Dagens aktivitet blev en lugn terrängtur med Madde :) Dåligt och tråkigt väder.

Madde på sähkäri och jag på Toivo :)

Igår hoppade jag lite med Sandy på åkern. Eftersom jag inte hade assistans och var xtremt lat, blev det bara framsläpat 1 hinder. Lite tråkigt,men det kanske är bäst att börja så efter en lååång tid av uppehåll. Och inte hade jag någon fotograf med mig heller. Hmm..detta blev ett rätt tråkigt inlägg...Äh jag slänger in en äldre bild iaf, så det här inlägget blir lite mer intressant :)
 
Denna bild är från i somras då Jenny höll en hopplektion för oss. Saknar sommaren, mycket roligare att hoppa då!

//Madelene.

Blev en barbackatur ut i skogen idag med Viltsu. Vi hann bara rida en bit upp i skogen innan Viltsu började bete sig riktigt konstigt. Han gick högt med huvudet,frustade kraftigt och spättsade öronen framåt. Han skakade under mig, och stannade i en fastfrusen ställning och blev totalt okontaktbar. Då blev jag rädd, trodde vi skulle möta på en björn eller något annat farligt djur. Jag började smida planer, hur jag skulle fly snabbast om vi blev anfallna. Plötsligt sänker Viltsu huvudet och börja lukta i ett dagsfärskt djur spår (jag inte kände igen) som gick framför oss på skogsstigen, då frustade han till som aldrig förr. Kastade sig runt och försökte fly hemåt. Men jag vände honom tillbaka. Sista sträckan genom skogen tycktes varje träd och buske formas till björnar, vargar, lokatter, tjaaa alla möjliga varelser som kunde döda haha! När vi senare kom hem och jag frågade farsan som känner till skogen, sa han att det för tillfället strävar en lokatt där... Det kommer nog att ta en tid innan jag vågar rida i den skogen igen kan jag säga.
 
//Madelene.

Vad tycker ni om Back on Track? Använder ni det åt era hästar eller på er själva, isf vad tycker ni om det?

Själv har jag Back on Track ryggvärmare och 4 bandage underlägg.

Jag är super nöjd med mina Back on Track produkter, minus är att produkterna är ganska dyra.

Madde kom som fotograf när jag red Toivo i går.

Hoppade också några skutt upp till 90cm :) Längesen sist och toivo var på G! :)